Varför kan du inte lämna mina tankar ifred.
När allt är som bäst,
då finns du där.
När allt är som värst,
då finns du där.
Alltid,
tror inte du förstått det.
Men nu börjar jag inse,
jag känner igen mitt beteende.
Jag kan se hur jag kan vara en börda,
jag kan se hur du inte orkar med.
För jag har själv upplevt det.
Jag förstår hur du tar avstånd,
hur du gör mig till en svår och jobbig grej.
Jag förstår.
Det jag inte förstår är hur man går vidare?
0