Det regnar..det blåser..och våren är här.

 

Sittandes i soffan , med tända ljus runtomkring, melankolisk musik ljuder ifrån högtalarna. 

En kvinnas röst som ber på sina bara knän..."don't give me up", en annan manlig ljuder i nästa minut..."say something, I'm giving up on you"..

 

jag ska erkänna det, att trots detta mörker runt omkring, trots att jag varit sjuk typ en månad, trots att jag nu är mer ensam än jag någonsin varit, trots att jag gråter till meningslösa serier, till denna musik, eller bara för ingenting....

trots allt detta så finns en känsla inom mig som jag saknat så länge, en känsla som jag aldrig trodde fanns, en känsla som jag trodde endast fanns för de som inte förstod vad livet innebar. 

men den känslan finns inom mig, att jag kommer klara detta.

 

för första gången... trots allt jag känt tidigare, trots allt jag varit med om så kommer det att bli okej.