Eller något.

 

Dags att dela med sig av min kamp? 

 

Jag har överlevt och för varje dag som går så försöker jag överleva..

Jag levde länge i ett fyrkantigt rum med mig och rakbladen, tändarna eller andra tänkbara sätt att fly undan mina egna tankar.

Ska ens egna tankar va så hemska att man vill fly dom? 

Ska ens egna tankar få en att vilja dö? 

Ska ens egna tankar vara värre än alla andras ord?

Det är säkert mer än sex år sedan som jag slutade, men varje dag får man kämpa med att inte falla in i ett mönster igen. Det är så lätt att tankarna hamnar i gamla banor, i gamla vanor.

 

Men jag har kommit så långt med mig själv att jag nu dessutom börjar jobba med att sluta röka. Det är precis lika jobbigt att sluta med det. Kanske svårt för någon som ej har dessa beroenden att förstå. 16 dagar har gått och jag har rökt 2 cigg, jag är inte besviken, jag är stolt. 

Återfallen är ok, det är bara att kämpa igen. 

Man får helt enkelt inte ge upp.

 

Jag är awesome, och jag tror att alla kan va awesome. Bara tänk rätt.