livet består i meningslösa diskussioner, 

om vädret, 

om mående, 

om allt och om inget...

 

man möter en gammal bekant och samtalet blir likadant varje gång.

"Det var länge sedan, 

hur är det, 

vad gör du, 

ha det bra nu." 

 

svarar man inte rätt på dessa frågor är man jobbig, 

man står ut, 

man är inte som alla andra.

 

Allt ska va bra, 

man ska jobba med något inte allt för spännande, 

du ska inte brinna för det du gör...

inte vara för entusiastisk.

du får inte heller säga att allt är skit, 

att du är sjukskriven för att världen är en så fucked up place, 

så att den förstör och äter våra hjärnor och kroppar inifrån.

nejdå... allt är bra.

 

likadant om man träffar en ny människa, 

gud nåde den som berättar att man mår dåligt inför den, 

då är man bara någon som vill ha uppmärksamhet och att folk ska tycka synd om en.

och hur kan du förresten må så dåligt? Du är ju frisk...

 

vissa sjukdomar syns inte på utsidan, 

vissa sjukdomar äter en inifrån, 

tabun att prata om dom är borta sägs det, 

de är mer och mer accepterade i samhället. 

 

i vilket samhälle då?

inte där jag bor, 

inte med dom jag träffar...

nåde dig om du vill prata om något seriöst, 

nåde dig om du vill prata om något med mening.

den tiden har inte vi, 

den tiden har inte samhället...

 

så jag håller mig till "bra", "fint väder", 

"trivs på jobbet", "bra vänner"...

 

jag håller mig till normen för det är det folk vill höra...