Jag är ett sånt Fucktard.
Är rädd för fan allting, ska jag rabbla?
Fåglar,
fladdermöss,
insekter ,
ja vad fan de flesta flaxande fän,
spindlar,
hissar,
att någon går bakom i trappor,
toaletter utan fönster,
att bli trängd,
broar,
båtar,
vatten,
mörkret,
sömnen,
ensamheten,
människor,
känslor,
att tappa kontrollen,
konspirationer,
ja, behöver jag fortsätta?
Ändå är det när jag upplever vissa av dessa som jag känner mig som mest levande.
När jag var med dig,
när du fick mig att tappa kontrollen,
när du sa att jag var speciell,
när du fick mig att känna...
Då mådde jag som bäst,
jag var inte rädd för sömnen när jag var med dig,
jag visste att du skulle rädda mig från ensamheten,
ifrån människorna, ja, ifrån allt.
När jag var med dig var jag trygg,
tills du slet isär allting,
och nu är jag själv,
jag ska sova,
det är mörkt,
och jag har tappat kontrollen och jag är bara vilse...
Längtar så efter att få känna den känslan igen,
att våga,
att någon kan visa mig på rätt väg,
bara att liksom.
Well, fuck this...
0