Och medan Lars Winnerbäck sjunger i bakgrunden, "den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat, O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat...", så kan jag inte sluta förundras över hur enkel denna värld egentligen är. Hur patetiskt det känns att se folk runtomkringen gå hand i hand och le... 

Men det är ju egentligen det vi söker?

Det är väl egentligen det vi är ute efter?

 

Det enkla och patetiska, är det inte det alla strävar efter?

 

Jag tänker alldeles för mycket och det snurrar nästan runt i huvet, 

tanke hit, 

tanke dit.

Mina tankar vill alla komma upp till ytan och pressas ut genom mina läppar, 

men de är förseglade. 

Vill berätta så mycket, vill vara jag. 

Men jag vågar inte... 

 

 

Är så trött, min ork har runnit ut.