Allt är kaos,
marken under mig faller undan,
allt jag ser när jag tittar ner är ett stort svart hål.
Jag vet dock att långt där nere i hålet,
dock väldigt långt ner,
finns min grund.
Min stabila grund,
av betong och armeringsjärn,
att stå på.
Att falla tillbaka på,
men fallet är lång,
och det gör ont innan jag rest mig.
Allt detta kan få en att fundera.
På hur det en gång var,
hur det nu är,
hur det kommer bli,
och hur det skulle kunna vara.
Jag tänker på hur jag en gång hanterade problem,
hur jag hanterade kaos.
Hur enkelt det var att få känna något annat,
att leda en tankar på villovägar.
Att allt annat upphör och man är så inne i det man gör.
Men jag är inte den personen idag,
även då jag tänker hur enkelt det skulle kunna vara.
Jag gör det inte,
jag väljer hellre den svåra vägen.
Jag flyr inte längre.
Jag må vara i behov av en vän.
Som jag så försökte nå ut till några av mina forna sådana.
Men svaren är få.
Kommer ändå inte börja fly igen,
tänker inte förstöra allt återigen.
Kolla på mig,
svammel,
antar det behövde komma ut.
Även om de inte har sagts.
0